cizzi

Var på studiebesök på Bergsmansgården idag, jätte intressant och jag insåg att det är verkligen det här jag vill, jag vill hjälpa och förstå människor men hur ska jag lyckas med det när jag inte ens förstår mig själv? När mina tankar är en bergochdalbana som svänger varje sekund, måste hela tiden göra något för att känslorna inte ska skjuta iväg. Jag borde inte känna såhär, har ingen som helst rätt.. Jag har allting, vänner, en härlig familj, en otrolig pojkvän som jag älskar mer än någonting annat på denna jord. Men ändå.. ändå så kommer de där tankarna, när jag sitter själv i lägenheten och stirrar, känner hur klumpen i magen bara växer och hur tårarna tränger på. Jag har ingen rätt att känna så men ändå så kommer det. Känslan av att inte vilja finnas till, orken försvinner till att kämpa och jag rasar ner i ett svart hål. Jag kan sitta och stirra mot dörröppningen i timmar men vågar aldrig resa mig för att ta steget, hur gör man för att klara sig ur det som skrämmer en mest men som man ändå vill hålla kvar.
Idag var det en så fjantig sak som att Felix kommer imorgon istället för idag, jag behöver honom så hemskt mycket just nu men någon gång måste jag lära mig att ta hand om mig själv också. Igår var det skolan, eller det är väl det idag också, att Felix inte kommer och allt plugg som trycker plus att jag inte får ur mig vad jag känner och vill.. Någon dag ska jag lära mig.. när kommer denna dag?